SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1häll`a verb hällde hällt, pres. häller häll·erofta med partikel, särsk.i, på, upp, ut, över få (vätska) att rinna ur ett kärl genom att luta det NollJFRcohyponymtappa 1cohyponymösa 1cohyponymgjuta 1 ska jag hälla upp mer kaffe åt dig?han hällde över de sista resterna av ölet i glasethon hällde på mer bensinhan hällde ut resten av soppanhon råkade hälla ut vin på soffanäv. ngt ut­vidgatvard.han hällde i sig ett stort glas whiskyäv. med avs. på fasta ämnen (i pulver­form el. i form av små bitar)han hällde bort askanhon hällde mer kol i grillenhälla ngt (i/på/över/ur ngt), hälla (i/på/upp/ut/över) ngthällande regnseregn sedan slutet av 1400-taletH[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckarefornsv. hälla ’få att luta; hälla’; jfr sv. dial. hall ’lutande, sned’ Subst.:vbid1-187908hällande, vbid2-187908hällning
2häll`a substantiv ~n hällor häll·an1band eller rem som är till för att hålla ngt på plats ofta på klädes­plagg, spec. om byxrem som fästs under foten för att hålla byxorna nere kläd.spec. äv. om hållare (på byxor) för bälte el. skärpsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. hälda ’fotbindsle för djur’; bildn. till hålla 2bindsle kring (ett eller två) ben på betes­djur, som begränsar rörelse­friheten nu­mera förbjudet i Sverige ngt åld.zool.sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagen