SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1imperativ [im`-äv.im´-] substantiv ~en ~er im·per·at·iv·enen verb­form som främst betecknar upp­maning språkvet.imperativ av ”köpa” är ”köp”sedan 1803av lat. (mod´us) imperati´vus med samma betydelse, till impera´re ’befalla; härska’
2imperativ [im`-äv.im´-] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en im·per·at·iv·et(moralisk) norm för handlande fil.kategoriskt imperativall­män viljenorm som säger människan vad hon o­villkorligen bör görafil.den tyske 1700-talsfilosofen Immanuel Kant introducerade principen om det kategoriska imperativet sedan 1799
3imperativ [im´-el.im`-] adjektiv ~t im·per·at·ivadmin.pol.imperativt mandatsemandat 1 sedan 1901