tryckår: 2009
intone´ra
verb ~de ~t
in·ton·er·ar●spela eller sjunga inledande ton(er) av
musikstycke
musiken ensam trumpet intonerade ett femtonigt, dissonant motiv○äv.medvetet spela eller sjunga så rent som möjligt
intonera ngtsedan 1590av lat. intona´re ’brusa; mullra’, till ton´us ’ton’; jfr 1ton
Subst.:vbid1-196307intonerande,
vbid2-196307intonering;
intonation
