SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
intransigent [-gen´t] adjektiv, neutr. ~ in·trans·ig·ento­medgörlig mindre brukl.admin.psykol.en intransigent hållningsedan 1886av fra. intransigeant med samma betydelse; av spa. intransigente med samma betydelse; till lat. transig´ere ’förmedla; komma över­ens med’