SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ivä´g el. i vä´gi vä´g adverb i|­väg(i riktning) bort från en plats som fram­går av samman­hanget; med ton­vikt på av­lägsnandet; ofta med an­givande av rörelsens mål el. syfte NollJFRcohyponym2av 3 ge sig iväg hem­ifrånge dig iväg!det bar iväg i full farthan sprang iväg till affärenhon cyklade iväg för att handlaibl. äv. i fråga om befintlighetborta han är iväg på ett upp­dragsedan 1506brev från Svante Nilsson Sture (Handlingar rörande Skandinaviens Historia)fornsv. i vägh