SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
jargong [∫argåŋ´] substantiv ~en ~er jarg·ong·enspråk­form med en speciell stil och (ofta) med specialuttryck som an­vänds i viss grupp och ibl. inte utan vidare förstås av utom­stående språkvet.JFRcohyponym2slang medicinarjargongyrkesjargongfalla in i jargongenstudenternas jargong var fint fångad i dialogenäv.slentrianmässigt uttrycks­sätt ngt ned­sätt.jargongmässigspråket var väl­görande fritt från kvasi­vetenskaplig jargongsedan 1794av fra. jargon ’rot­välska; slang; fack­språk’; ev. besl. med gurgla