SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ju`bel substantiv jublet jubl·et●ljudlig, varaktig glädje­yttring vanligen från en grupp av personer komm.jubelsångsegerjubelvälkomstjubelför­slaget väckte stort jubelfolkets jubel hälsade de hem­vändande OS-hjältarna○äv. om inre känsla av stor glädjehennes röst skälvde av åter­hållet jubeljubel (över ngt/att+V/SATS), jubel (åt ngn/ngt)sedan 1815av ty. Jubel med samma betydelse; av kyrkolat. ju´bilus ’jublande kyrko­kör’, av lat. ju´bilum ’hojtande, joddlande’; av ljud­härmande urspr.