tryckår: 2009
ju`bel
substantiv jublet
jubl·et●ljudlig, varaktig glädjeyttring
vanligen från en grupp av personer
komm.jubelsångsegerjubelvälkomstjubelförslaget väckte stort jubelfolkets jubel hälsade de hemvändande OS-hjältarna○äv. om inre känsla av stor glädjehennes röst skälvde av återhållet jubeljubel (över ngt/att+V/SATS), jubel (åt ngn/ngt)sedan 1815av ty. Jubel med samma betydelse; av kyrkolat. ju´bilus ’jublande kyrkokör’, av lat. ju´bilum ’hojtande, joddlande’; av ljudhärmande urspr.
