SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
juck`a verb ~de ~t juck·argöra snabba stötar med under­livet t.ex. vid sam­lag el. dans vard.Nollfansen skrek när rock­stjärnan juckade på scenenhunden juckade mot husses benjuckasedan 1651sv. dial. jucka ’hoppa upp och ner’; trol. av lågty. jucken, jücken ’guppa; klia’; besl. med eng. itch ’klia’ Subst.:vbid1-199261juckande, vbid2-199261juckning