SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
juve´l substantiv ~en ~er juvel·enslipad ädel­sten kläd.psykol.juvelbesattjuvelhalsbanden dyrbar juveli plur. äv. om juvel­besatta smyckenkronjuvelerförsäkra sina juveleräv. bildligt, spec.högt värderad person eller sak föreningens fastighets­skötare är en juvelspec. äv. (iron.)person som upp­för sig illa han har några sköna juveler i sin klassjuvelen i kronan det absolut värde­fullasteIndien var juvelen i kronan i det brittiska imperiet sedan 1561 (i sammansättn. iuuelwärck ’juvel­besatt smycke’); 1805 skön juvel (ironiskt om person)av ty. Juwel med samma betydelse; ur fornfra. joel ’smycke’; trol. till lat. joc´us ’skämt; lek’; jfr jonglera, jox