SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
jämm´er substantiv ~n äv. jämret ut­dragen, ljudlig klagan vanligen som ut­tryck för fysisk smärta el. sorg komm.JFRcohyponymklagolåtcohyponymkverulans jämmerroppatientens hjärt­skärande jämmeräv. försvagat om ut­tryck för miss­nöje, ibl. skämts.varje dag hörde man jämmer över det dåliga vädretjämmer och elände ― han hade glömt nyckelnäv. bildligteländigt till­stånd hon fick till sist gå bort i­från jämmer och plågajämmer (över ngt/SATS)sedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. iämber; av lågty. jammer med samma betydelse; ljud­härmande