SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
jän`ta substantiv ~n jäntor jänt·anflicka ngt åld.yrk.jäntungebondjäntaen grann jäntaNilssons jäntaderas hem­biträde var en jänta ut­ifrån öarnasedan 1811 (1608 i formen gänta)äldre sv. gänta, bildn. till gant ’narr, tok’ Där gingo tre jäntor i solen på vägen vid Lindane Le.Gustaf Fröding, Tre trallande jäntor ( i Nya dikter, 1894)