SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ki`kna verb ~de ~t kikn·ari vissa ut­tryck tappa andan på grund av intensivt skrattande, hosta e.d. komm.med.kikna av skrattbarnen skrattade så de kiknadekikna (av ngt)sedan ca 1600till sv. dial. kika ’tappa andan’; ljud­härmande Subst.:vbid1-206264kiknande, kikning