SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
klack`a verb ~de ~t klack·ar1sätta (ny) klack på sko e.d. kläd.klacka (om) skornaklacka (om) (ngt)sedan 17662träffa och spela (fot­boll) med klacken vilket an­ses elegant sport.han klackade bollen till NNklacka ngt (till ngn)sedan åtm. 1920-taletSubst.:vbid1-206818klackande, vbid2-206818klackning