SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
knä substantiv ~t el. ~et, plur. ~n, best. plur. ~na knä·et1böjbar förbindelse mellan lår och under­ben hos människa el. djur med.knäledstå på knäböja knänaha ont i knäna○ofta mer el. mindre bildligt, vanligen med stark bi­betydelse av under­kastelsedelvis histor.på knä för konungen!han föll på knä och an­höll om hennes hand○äv. om ovan­sidan av låren hos en sittande personhon satt i hans knäfar­mor satt med yngsta barn­barnet på knätgå på knänavara nästan ut­mattadav arbete el. påfrestningar​ många fritids­pedagoger går på knäna efter­som de har hand om för många barn på sina bara knänmed intensiv öd­mjukhet​ hon bad på sina bara knän att få gå på konserten tvinga (ner) ngn på knätvinga ngn till under­kastelse​ oppositions­ledarna tvingades ner på knä av militären sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. knä; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. gen´u, grek. gon´y ’knä’; jfr 1diagonal, gon 2(o­önskad) ut­buktning på byxa vid platsen för knät kläd.byxorna måste strykas – det är fula knän på demsedan 18853(mindre) vinkelformad konstruktions­detalj tekn.hängknäett knä som förbinder däcks­balken med balk­vägaren○äv. om böjd delknäet på röretsedan 1526