SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
koj [kåj´] substantiv ~en ~er koj·ensov­plats på far­tyg heminr.sjö.kojplatsde fick binda fast sig i kojen under stormenngn gång äv. ut­vidgatsäng vard.kojdagskrypa till kojs gå till sängsde skulle precis krypa till kojs när brand­larmet satte i­gång sedan 1674av nederl. kooij ’in­hägnad; koj’; samma ord som 1koja