SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
koppla [kåp`-] verb ~de ~t koppl·ar1ofta med partikel, särsk.fast, ihop, samman förena med samman­hållande an­ordning ofta av­sedd att kunna över­föra drag­krafter komm.tekn.koppla i­hop järnvägs­vagnarnakoppla samman kättingarnakoppla fast släp­kärrankopplade fönsteräv. med avs. på själva förbindelsen el. ngt som hålls fast i förhållande till ngt annatkoppla nack­svingkoppla armarna bak­om ryggenäv. bildligthan kunde inte koppla samman det han såg med vad han tidigare vissteensamhet kopplad till alkoholismkoppla (fast/ihop/samman) ngra, koppla (ihop/samman) ngn/ngt med ngn/ngtsedan 1734till koppel 2vanligen med partikel, särsk.in, på, till upp­rätta fungerande förbindelse för person el. abstrakt före­teelse, mest via ngt slags elektriskt el. elektroniskt system komm.tekn.JFRcohyponymansluta 1 koppla sam­taletväxeln kopplade honom vidarekoppla till/på strömmenäv. med avs. på apparat e.d.sätta i fungerande till­stånd genom an­slutning till ngn kraft­källa e.d. koppla på hör­apparatenäv. bildligtpolisen kopplades in på fallethan kopplade på sitt charmerande leendekoppla (in/på/till) ngt, koppla in ngn (på ngt)sedan 18863sätta koppel på hund zool.hundar ska vara kopplade i skogenäv.fästa (hund) i ngt med hjälp av koppel hon kopplade hunden utan­för affärenkoppla ngtsedan ca 17554förstå vard.komm.JFRcohyponymförstå 1 han kopplar lite långsamtdet dröjde några sekunder innan hans hjärna koppladekoppla (ngt)sedan åtm. 1950-talet5bedriva koppleri mindre brukl.Nolläv. försvagatförsöka göra två personer till ett par kopplasedan 1715Subst.:vbid1-215143kopplande, koppling