SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
korkek [kår`k-] substantiv ~en ~ar kork|­ek·enen ek som ger kork hemma­hörande i västra Medelhavs­området bot.sedan 1821Och har han inte dött så sitter han där än under sin kära gamla korkek och luktar på blommorna stilla och fridfullt.Munro Leaf, ur Berättelsen om Ferdinand (1936, sv. övers. 1938); en barnbok om en fridsam tjur som vägrade att stångas