SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kraf`sa verb ~de ~t krafs·arriva med klor eller fingrar el. smalt verk­tyg, på ytan el. i yt­skiktet av ngt Nollhunden krafsade bland lövenhan krafsade sig i håretofta med ton­vikt på resultatetvanligen med partikelni­hop krafsa en grop i jordenkrafsa i­hop en näve grusäv. i opers. konstruktioner, vanligen med ton­vikt på det upp­komna ljudetdet krafsade på dörrenäv. bildligt, särsk.vanligen med partikelnner hastigt skriva (ner) krafsa ner ett par raderkrafsa (ihop/ner) ngt, krafsa (med ngt) (på/efter ngt), krafsa (ngn) (ngnstans)sedan 1457Namnlös och Valentinfornsv. krafsa ’skrapa; riva’; ljud­målande Subst.:vbid1-216707krafsande, vbid2-216707krafsning; krafs