SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kupp substantiv ~en ~er kupp·endjärv och över­rumplande aktion vanligen för tvivelaktiga syften; särsk. i politiska, militära el. ekonomiska samman­hang komm.kuppförsökkuppmakaremilitärkuppstatskuppvalkuppen fräck kuppgöra en kuppkuppen lyckadesmilitären tog makten i en o­blodig kuppen smart kupp på års­mötet gav dem kontrollen över styrelsenspec. äv. i rent brottsliga samman­hangbankkuppstöldkuppen kupp (mot ngn/ngt)på kuppensom en plötslig och o­väntad följdhan hjälpte sina barn med läxorna och blev själv bättre i matte på kuppen sedan 1710av fra. coup ’hugg; slag; kupp’; jfr kupé, kupera