SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ku`ra verb ~de ~t kur·arstå eller sitta hop­krupen och med upp­dragna axlar för att skydda sig mot regn, kyla el. fara av ngt slag; äv. i fråga om liknande liggande ställning Nolldet regnade ute och de satt och kurade i tältetpigg­svinet kurade i sin hålaäv. försvagatsitta och ha det lugnt men ibl. tråkigt hon satt i ett hörn och kuradekurakura skymningseskymning sedan 1643gemens. germ. ord med urspr. bet. ’sitta böjd’ Subst.:vbid1-220844kurande, vbid2-220844kurning