tryckår: 2009
kvack`a
verb ~de ~t
kvack·ar1försöka uppträda som läkare utan att ha utbildning
nedsätt.af.med.kvacka till husbehov○äv. allmännarefuska
i ngt
JFRcohyponymfuska 2
engelskläraren tyckte inte om att kvacka men han blev tvungen att vikariera för matematiklärarenkvacka (i ngt), kvacka (som ngn)sedan 1929kortform av ett numera obrukligt verb kvacksalva; se kvacksalvare
2stöta ut kort, upprepat, ganska gällt läte
som (el. om) en anka
komm.JFRcohyponymkväka
gräsänderna kvackade nere vid båtbryggankvackasedan 1804ljudhärmande; jfr kvacksalvare
Subst.:vbid1-221269kvackande
