SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kvack`a verb ~de ~t kvack·ar1försöka upp­träda som läkare utan att ha ut­bildning ned­sätt.af.med.kvacka till hus­behoväv. all­männarefuska i ngt JFRcohyponymfuska 2 engelsk­läraren tyckte inte om att kvacka men han blev tvungen att vikariera för matematik­lärarenkvacka (i ngt), kvacka (som ngn)sedan 1929kort­form av ett nu­mera o­brukligt verb kvack­salva; se kvacksalvare 2stöta ut kort, upp­repat, ganska gällt läte som (el. om) en anka komm.JFRcohyponymkväka gräs­änderna kvackade nere vid båt­bryggankvackasedan 1804ljud­härmande; jfr kvacksalvare Subst.:vbid1-221269kvackande