SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1lyk`ta substantiv ~n lyktor lykt·an1enklare belysnings­anordning som ger dämpat ljus vanligen med ljus­källan helt om­sluten av en behållare (med ofta färgade väggar som bara delvis släpper i­genom ljuset); ofta bärbar heminr.JFRcohyponymlampa lykthållarebaklyktagatlyktagravlyktahandlyktai träd­gården hängde kulörta lyktorden röda lyktan blinkadejapansk lyktajude­körsleta/söka med ljus och lyktase1ljus 2 sedan ca 1385Klosterläsningfornsv. lykta; av lågty. lüchte med samma betydelse, till lüchten ’lysa’; jfr 2ljus 2bred bläs hos häst som minst når fram till ögonen och in över näs­borrarna zool.sedan 1859I sjukhusparken hänger månens lykta; det glittrar genom rullgardinens dok.Hjalmar Gullberg, Till en näktergal i Malmö (i Fem kornbröd och två fiskar, 1942)
2lyk`ta verb ~de ~t lykt·arsluta åld.Nolllykta sina dagaräv. i en sorts pass.upp­höra åld.så lyktades hans livlykta ngtsedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. lykta; till lykt ’slut’, i ändalykt, till lykkia ’stänga’; jfr 3lycka Subst.:vbid1-233360lyktande