SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
lärjunge [`r-el.lär`-] substantiv ~n lärjungar lär|­jung·enperson som an­sluter sig till eller håller på att till­ägna sig viss lära eller metod med el. utan under­visning av upphovs­mannen själv pedag.yrk.JFRcohyponymelev Freuds lärjungaren lärjunge till Rembrandtspec. bibl.Jesus och hans tolv lärjungaräv. försvagatskol­elev ngt åld.läro­verkets 900 lärjungar(ngns) lärjunge, lärjunge (till ngn)sedan 1454Timmermäns Skråfornsv. läriunge; av lågty. lerjunge ’lärling’, till leren ’(att) lära’ och junge ’pojke’