SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1ma`na verb ~de ~t man·arförsöka förmå till visst handlande; gärna på ett moraliserande sätt komm.prästen manade dem till en­dräktibl. utan direkt mänsklig på­verkanmotivera ingen kände sig manad att vara ord­förandeexemplet manar till efter­följdäv.med partikeln få att röra sig (fortare) mana på hästenmana (ngn) till ngt/att+V, mana ngn att+V, mana på ngn/ngtsedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. mana ’på­minna om; på­stå; upp­mana; kräva för skuld’; av lågty. manen med samma betydelse; besl. med lat. mone´re ’mana’; jfr monster, monument Subst.:manande, maning
2ma`na substantiv ~n över­naturlig kraft koncentrerad i ngt personligt väsen; i vissa religioner relig.sedan 1912av polynesiskt urspr.