SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1men´ konjunktion 1vilket dock mot­sägs eller in­skränks av (det följande) all­mänt in­vändande, in­skränkande o.d. Nollhon hade fattiga men hederliga föräldrarhan gjorde ett ärligt försök men miss­lyckadesmänniskan spår men Gud råräv. med försvagad mot­sättninghan tjänar bra men så arbetar han ock­så hårtäv. i substantivisk an­vändningin­vändning, svårighet inga men nu ― du ska gå och lägga dig!efter många om och mense1om 1 inga om och men!se1om 1 sedan 1417öppet brev utfärdat av biskop Knut i Linköping m.fl. med intyg i smädelsesak (Svenskt Diplomatarium)fornsv. män; av lågty. men, man ’men; endast’ 2mot det på­gående måste sägas som inlednings­ord med ett slags in­vändande el. avstånds­tagande funktion Nollmen låt oss åter­gå till ämnetmen så du ser ut!men Oskar då!äv. försvagat för att ut­trycka över­raskning m.m.men så roligt ― stig på!sedan ca 1660Beträffande Men i början av meningar, se stilruta för och.
2me´n substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en men·etvaraktig kroppslig skada med.JFRcohyponymlyte lida menhan fick men för livet av o­lyckanäv.nack­del pris­höjningarna är till men för affärernasedan mitten av 1300-taletGotlands-Lagenfornsv. men ’ont; skada’; gemens. germ. ord, trol. med grundbet. ’om­byte (till det sämre)’; jfr 1förmena, mened