SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
mira´kel substantiv miraklet, plur. ~ el. mirakler, best. plur. miraklen el. miraklerna mir·akl·etgynnsam över­naturlig händelse särsk. av religiöst slag relig.sag.SYN.synonym3undersynonymunderverk över 200 mirakel har upp­tecknats från helgonets graväv. försvagatfantastisk händelse mirakelmedicinmirakelräddningett ekonomiskt mirakeläv.mirakel­spel sedan 1527via ty., fra. av lat. mira´culum ’under­verk’, till mira´ri ’undra’; trol. besl. med smila