SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
mo`tståndare substantiv ~n äv. vard. motståndarn, plur. ~, best. plur. motståndarna mot|­stånd·ar·enperson som aktivt försöker förhindra viss ut­veckling el. resultat av viss verksamhet e.d.; spec. i militära och idrottsliga samman­hang men äv. all­männare komm.spel.sport.yrk.JFRcohyponymantagonistcohyponymopponent 1cohyponymoväncohyponymfiende motståndarlägerkärnkraftsmotståndaremeningsmotståndarehan lyckades slå ner sin motståndareen motståndare till för­slageten av lag­förslagets ivrigaste motståndareäv. om person som har en fientlig el. avog in­ställning till ngn el. ngt (utan att vid­ta aktiva mot­åtgärder)äv. om gruppSovjetunionen blev en för svår motståndare för Hitlertysklandngns motståndare, motståndare till ngn/ngt/SATS, ngra är motståndaresedan slutet av 1400-taletH[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckarefornsv. motestandare