SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
muck`a verb ~de ~t muck·ar1ut­trycka vag protest komm.JFRcohyponym1knota han lydde utan att muckaäv.i vissa ut­tryck provocera mucka grälmucka (ngt)sedan 1697trol. av lågty. mucken ’knota; knorra; mucka’; ljud­härmande 2rycka ut från militär­tjänst el. fri­ges från fängelse e.d. ngt vard.mil.mucka (från ngt)sedan 1847till romani muck ’fri; lös­släppt’ Subst.:vbid1-249203muckande; 1muck (till 1), 2muck (till 2)