SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
märg [mär´j] substantiv ~en märg·en●inre, mjukare parti av organism spec. om substans (hos människa el. djur) som om­ges av ben­vävnad anat.kokk.med.zool.märgbenbenmärgryggmärgav märgen i oxbenen kokades en god soppa○spec. äv. om vävnad som fyller den centrala delen i växternas stammarträdet var skadat ända in till märgen○äv. bildligt om det innersta av ngn/ngt, spec. om ngns/ngts innersta, egentliga väsende frös ända in i märgenhan är affärs­man ända in i märgen○äv.kraft, liv­fullhet en folklivs­skildring med must och märgförlängda märgenden del av det centrala nerv­systemet som förbinder rygg­märgen med hjärnangå/skära genom märg och benvara mycket störandesärsk. om ljud​ hennes skrik skar genom märg och ben (göra ngt) med förlängda märgen(göra ngt) helt automatiskt​ att jorden på­verkas negativt av all ned­smutsning kan man räkna ut med förlängda märgen sedan slutet av 1300-taletKlosterläsningfornsv. märgher, miärgher; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. sanskrit majja ’märg’