SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
officie´ra verb ~de ~t of·fici·er·artjänst­göra vid hög­tidlig ceremoni särsk. guds­tjänst, altar­tjänst el. annan hög­tidlig akt relig.NN officierade vid kröningenofficiera (vid ngt)sedan 1771av lat. officia´re ’göra tjänst’, till offic´ium, se officer Subst.:vbid1-265315officierande, vbid2-265315officiering