SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
pak`tum substantiv, ingen böjning, neutr. pakt·umbindande överens­kommelse åld.jur.släkt.in­gå paktumspec.äktenskaps­förord åld.(ingå) paktum (med ngn), paktum (mellan ngra)sedan 1645av lat. pac´tum ’av­tal; vill­kor’, besl. med pa´x ’fred’; jfr förpakta, pacifism