SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
paus [pau´s] substantiv ~en ~er [pau´s- äv. pau`s-] paus·en(kortare) uppe­håll särsk. i verksamhet scen.tid.JFRcohyponymavbrottcohyponymrast kaffepauskonstpausrökpausvilopausen kort pausen väl­behövlig paustio minuters paustalaren gjorde en pausde tog en paus från arbetetspec. om i för­väg planerat uppe­håll mellan två delar av före­ställning, evenemang e.d.halvtidspauspjäsen var så dålig att en stor del av publiken gick i pausenspec. äv. mus.till­fälligt, tids­bestämt av­brott i (en eller flera stämmor av) musik­stycke paustecken(i/under) en paus, en paus (från/i ngt)sedan 1622 (i bet. ’paus­tecken’); 1801 i all­männare bet.via lat. av grek. pau´sis ’upp­hörande, slut’; jfr pose