SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1plank`a substantiv ~n plankor plank·anupp­sågat, av­långt, fyr­sidigt stycke trä­virke av inte allt­för liten bredd och tjocklek i Sverige minst 9 resp. (drygt) 2 tum skogsbr.JFRcohyponym1bräda 1 planksågningfuruplankade köpte några plankor på en bräd­gårdäv. om mer bearbetat stycke trä av liknande formen planka hade lossnathusets murkna plankoräv. om ansatsbräda för längd­hopphon hoppade över 7 meter trots att hon inte träffade plankansedan senare hälften av 1400-taletLatinskt-svenskt glossariumfornsv. planka; av ty. Planke; av lat. plan´ca med samma betydelse; jfr plansch
2plank`a verb ~de ~t plank·ar1smita in (till slutet om­råde där ngt evenemang äger rum) genom att ta en annan väg än den normala via biljett­kontrollen vard.Nollpojkarna brukade planka till matchernaplanka (till ngt)sedan 1885till 1planka 2plagiera vard.allmän kulturplanka en artikelplanka ngn/ngtsedan 1914Subst.:vbid1-280502plankande, vbid2-280502plankning