SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1plan`ta substantiv ~n plantor plant·anväxt(del) som befinner sig i begynnelseskedet av sin ut­veckling och där­för lämpar sig för plantering bot.tomatplantaspäda plantorsätta plantordriva upp plantoräv. bildligt om ung, ut­vecklingsbar personhögt.”Tag väl hand om denna planta”, sade prästen till föräldrarnaen planta (av ngt)sedan ca 1400Klosterläsningfornsv. planta; via ty. av lat. plan´ta ’ymp­kvist; planta’; till planta´re ’odla’, besl. med pla´nus ’jämn’; jfr klan, 3plan
2plan`ta verb ~de ~t plant·aribl. med partikel, särsk.in plantera mindre brukl.bot.skottet plantades i en krukaplanta (in) ngtsedan ca 1385Klosterläsningfornsv. planta; jfr 1planta Subst.:vbid1-280623plantande, vbid2-280623plantning