SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
prokura`tor substantiv ~n ~er [-o´rer] pro·kur·at·or·er(titel för) en hög ämbets­man i det antika Rom och äv. t.ex. i tsartidens Fin­land samh.yrk.sedan 1748jfr fornsv. procurator ’ombud(sman)’; av lat. procura´tor ’full­mäktig; förvaltare’; jfr kurator, prokura