SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
rack`are substantiv ~n äv. vard. rackarn, plur. ~, best. plur. rackarna rack·ar·en1(skälmsk och) busaktig eller lymmelaktig person ofta ngt skämts. el. smeksamtpsykol.yrk.rackartygrackarungevad har du nu ställt till med din lille rackare!han har rymt, den rackarnäv. all­männaredu var mig en en­vis rackareäv.i vissa sammansättn. skurk ngt åld.rackarföljerackarpackäv. i kraft­uttryckdet var som rackarn!ibl. äv. med positiv värderingmästare hon är en rackare på att baka bullaren rackare (på ngt/att+V)sedan 1592äldre äv. ’hästslaktare; bödels­dräng’; av lågty. racker ’renhållningshjon; skarp­rättare’; jfr racka ner 2bi­träde åt bödel som äv. hade i upp­gift att döda och flå hästar åld.samh.yrk.sedan 1603