SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
rokoko [-kå´] substantiv ~n en konststil som känne­tecknas av dekorativ ornamentik, lätthet, rörlighet och av­rundade former samt ljusa färger förhärskande under 1700-talet; särsk. som möbel- och inrednings­stil men äv. in­om måleriet allmän kulturkonstvet.rokokomöbelrokokospegelpaneler i elfenbensfärg med guld­lister i rokokoin­om skulpturen nådde rokokon sina kan­ske finaste ut­tryck i de små porslins­figurernaäv. om sam­tida riktningar in­om musiken, litteraturen etc.(i) rokoko, (under) rokokonsedan 1845av fra. rococo med samma betydelse, skämtsam bildn. till rocaille ’arbete med snäckor, stenar (som dekoration)’; till äldre fra. roc ’klippa’