SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1rus`ka substantiv ~n ruskor rusk·anav­huggen gren med mindre grenar med löv eller barr sjö.skogsbr.granruskalövruskatallruskabranden an­greps med ruskorna som doppats i vattenförr äv. om kvast på sjö­märkeruskpricksedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. ruska; av o­visst urspr.; ev. bildn. till 2ruska 1
2rus`ka verb ~de ~t rusk·ar1ofta med partikelnom, utan större betydelse­skillnad häftigt skaka ngn el. ngt NollJFRcohyponymskaka 2 han tog tag i mannens rock­slag och ruskade om honomhon ruskade i hand­taget men porten var låsthunden for upp ur vattnet och ruskade på sigspec. med av­sikten att väcka ngnhan ruskade liv i sin sömnige sonäv. försvagatskaka hon ruskade förundrat på huvudetruska (i/om/på) ngn/ngtsedan 1558trol. besl. med no. rysja ’rysa; bäva’ samt lågty. ruschen ’storma fram’ 2märka ut med ruskor Nollvägen var ruskad med gran­kvistarruska ngt (med ngt)sedan 1900till 1ruska 3i opers. konstruktion i vissa ut­tryck vara (regnigt och) o­trevligt väder vard.meteorol.det hade regnat och ruskat i två veckorruskasedan 1805till rusk Subst.:vbid1-301620ruskande (till 1 + 2), vbid2-301620ruskning (till 1 + 2); rusk (till 3)