SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ry`ta verb röt rutit, pres. ryter ryt·er(till)tala upp­rört och med kraftig röst komm.JFRcohyponym2skrikacohyponymvråla ”Gå upp i vind”, röt skepparenhon röt åt barnen när de inte lyddeäv. om att säga i­frånofta med partikel, särsk.i­från, till ryta i­fråni­bland kan han ryta till och be barnen hålla tystdet var bra rutet!äv. om djurstöta ut kraftiga, hot­fulla ljud de hörde ett lejon rytaäv. bildligt om icke-levande natur­företeelseren rytande forsryta (ngt/SATS) (åt ngn), ryta (ifrån/till)sedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. riuta, ryta ’ryta; jämra sig; kurra’; trol. ljud­härmande Subst.:rytande