SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
sagg`a verb ~de ~t sagg·ar1tjata vard.; provins.komm.de kunde sitta i tim­tal på kaféet och saggasagga (om ngn/ngt/SATS)sedan ca 1755sv. dial. sagga ’göra ngt långsamt; kälta’ 2ofta med partikel, särsk.ihop hänga i båge Nolldet gamla taket höll på att sagga i­hop på mittenäv.krångla grafiken på skärmen saggadesagga (ihop)sedan 1953av eng. sag ’svikta’; trol. besl. med sacka Subst.:vbid1-305470saggande, vbid2-305470saggning; vbid3-305470sagg (till 1)