SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
schack´el substantiv ~n schacklar schackl·arU-formad (metall)stång med bult som löper mellan de två ändarna bl.a. anv. för att koppla i­hop vajrar el. kättingar sjö. m.m.sjö.SYN.synonymklam schackelsprintsedan 1836av eng. shackle ’boja; länk; schackel’; urspr. samma ord som skakel