SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
schaka´l äv. sjaka´lsjaka´l substantiv ~en ~er schak·al·en, sjak·al·entyp av vilt, varg­liknande hund­djur som lever på stäpper och i öknar och är all­ätare med en diet där as och av­fall spelar mindre roll än man vanligen tror; främst före­kommande i (södra) Asien och Afrika zool.lejonet jagade undan schakalerna från byteti flock an­griper schakalerna även större djuräv. bildligt med tanke på (det förmenta) levnads­sättetned­sätt.JFRcohyponymhyena hans leende var som en schakals grinschakaler som slår mynt av med­människors o­lyckasedan 1667äldre äv. jackhals; av ty. Schakal; ur persiska shaghāl med samma betydelse