SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
schak`ta verb ~de ~t schakt·aribl. med partikel, särsk.bort göra (mark­område) planare eller lägre genom att hyvla bort jord­lager och transportera undan dem för större anläggnings­arbeten byggn.tekn.schaktmaskinen miljon kubik­meter jord schaktades bortbull­dozrar och caterpillrar sattes in för att schaktaschakta (ngt), schakta (bort ngt)sedan 1807Subst.:vbid1-309335schaktande, vbid2-309335schaktning Men hanses hus som låg ner’ på Brännkyrkagatan, där är det slut, där schaktar dom ut för nån sorts kontor.Olle Adolphson, Gustav Lindströms visa (1964), med satir över rivningsraseriet i Stockholm på 1960-talet