SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1sink`a verb ~de ~t sink·ar1foga i­hop genom att passa in hörntappar i mot­svarande urfräsningar tekn.äv.foga i­hop (trasiga porslins­pjäser) med klammer sinka (ngt)sedan 1787av ty. zinken med samma betydelse, till Zink(e) ’tapp; tagg’ 2fördröja Nolldet dåliga väg­laget sinkade demsinka ngn/ngtsedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. senka; till 4sen Subst.:vbid1-314210sinkande, vbid2-314210sinkning (till 1)
2sink`a substantiv ~n sinkor sink·an1en­dera av flera tappar i en brädända, av­sedd att passas in i mot­svarande ur­fräsning i en annan bräda tekn.äv.metall­tråd för hop­fogning av porslinsbitar sedan 1734av ty. Zinke med samma betydelse; jfr 1sinka 1 2typ av blås­instrument med rakt eller svagt böjt tonrör av trä eller elfen­ben och med grepp­hål före­kommande i flera storlekar (särsk. mellan 1400-talet och 1700-talet) musiksedan 1538av ty. Zink(e) med samma betydelse; av samma urspr. som 2sinka 1