SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
sjunk`a verb sjönk sjunkit sjunken sjunkna, pres. sjunker sjunk·er1ibl. med partikelnner (för­olyckas genom att) förflyttas ner genom vatten (eller annan vätska) på grund av förlorad bär­kraft; särsk. om (skadat) far­tyg men äv. all­männare NollJFRcohyponym1sänka 2 far­tyget gick på grund och sjönkvraket av ett sjunket segel­fartygkistan sjönk ner i djupetsjunka (ner) (i ngt)lämna det sjunkande skeppetseskepp 1 sjunka som en stensjunka hastigtsedan förra hälften av 1300-taletWestmanna-Lagenfornsv. siunka, gemens. germ. ord, jfr 1sank,2 och 1sänka 2ibl. med partikelnner (långsamt) förflyttas mot lägre nivå NollJFRcohyponymfalla 1cohyponym1sänka 1 vatten­ytan har sjunkitsolen sjönk i havetspec. om person el. kropps­del e.d.falla (ner) hon sjönk ner i den sköna fåtöljensjunka på knääv. bildligt, i fråga om mentala processerhennes ord sjönk långsamt in i hans med­vetandehändelsen sjönk så småningom i glömskasjunka (ner) (i ngt)vilja sjunka genom golvetsegolv vilja sjunka genom jordensejord 2 sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelser3få mindre om­fattning i ngt av­seende som fram­går av samman­hanget; spec. i fråga om an­tal, styrka, intensitet e.d. utstr.priserna har sjunkittemperaturen sjönk kraftigtofta med inne­börd av försämringstandarden har sjunkitspec. i ut­tryck för försämrat an­seende, försämrad moralisk kvalitet e.d.hans sjunkande prestigehan hade sjunkit så djupt att han slog sina egna barnäv. i fråga om ton­höjdsjunkande röst­lägetonen sjönk mot slutetsjunkasedan 1457Namnlös och ValentinSubst.:vbid1-315248sjunkande