SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
skak´el substantiv ~n skaklar äv. skack´elskack´el ~n skacklar ska(c)kl·arstång som förbinder en vagn med selen på var­dera sidan om drag­djur trafik.äv. ngt ut­vidgaten pulka med skaklar och selehoppa över skaklarna(undantagsvis) göra ngt o­passande men roligthan har en tendens att hoppa över skaklarna så fort till­fälle ges ○ spec. i fråga om o­trohethan har varit gift i 30 år men aldrig haft tanken att hoppa över skaklarna sedan förra hälften av 1400-talet (i sammansättn.)Östnordiska och latinska medeltidsordspråkfornsv. skakul, i halmskaklar, plur., ’skaklar gjorda av halm’; sv. dial. ska(c)kel; gemens. germ. ord, trol. med urspr. bet. ’kedja’; jfr schackel