SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
skall se3skola
skall substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en skall·et1skällande läte från hund komm.zool.JFRcohyponymskäll ett kort skallen band­hund med hest skalläv. om liknande läte från räv, rå­djur m.m.äv. om annat starkt ljudvanligen i sammansättn. trumpetskallåterskalläv. bildligt om hög­ljudd kritik e.d.oppositions­pressens skall mot regeringenskall (mot ngn/ngt)ge skallskällaom hundpolisens lik­hund gav skall och markerade att det legat en död kropp i kvinnans bo­stad sedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. skal, till skälla ’ljuda’; jfr 1skälla,2 2drev­jakt åld.jakt.sedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagen