SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
skall`a verb ~de ~t skall·ar1ljuda starkt och ngt ekande komm.JFRcohyponymgenljudacohyponymdåna 1cohyponym2ekacohyponymrunga slag­orden skalladeskallasedan 1682till skall 2träffa huvudet på (ngn) med den egna skallen särsk. i lagbollspel och boxning (som regel­brott) sport.han skallade sönder mot­ståndarens näsaäv.nicka skalla bollen i målskalla ngn/ngtsedan 1913till skalle Subst.:vbid1-317331skallande, vbid2-317331skallning (till 2); skall (till 1) Ropen skalla. Daghem åt alla!Vanlig paroll i demonstrationer under 1970-talet