SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
skju`va verb ~de ~t skjuv·ar1sakta förflytta ngt (vanligen tungt) före­mål; vanligen genom att trycka ngt provins.Nollom du drar där fram så kan jag skjuva där bakskjuva ngtsedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. skiuva ’skjuta; knuffa’; gemens. germ. ord, besl. med skovel, skuffa, skyffel 2på­verka sektionsyta så att den strävar att förflytta sig i sitt eget plan om visst material; t.ex. i nitförbindningar som ut­sätts för krafter vinkel­rätt mot nitarna Nollskjuvbelastningskjuvpåkänningskjuva ngtsedan 1922Subst.:vbid1-319632skjuvande, vbid2-319632skjuvning