SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
sko`na verb ~de ~t skon·arav­stå från att straffa eller plåga ngn komm.JFRcohyponymförskona skona sin fiendeäv. med avs. på före­mål el. abstrakt före­teelselåta und­gå förstörelse eller på­frestning skona miljönskona ngns livpåven vädjade till de allierade att skona klostretäv. försvagatvara försiktig med, skydda JFRcohyponymspara 2 skona barnen från hemskheterna på tvskona sin bräckliga hälsahan tog på sig hörsel­skydd för att skona sina öronskona ngn/ngt (från ngt/att+V)sedan ca 1430Själens tröstfornsv. skona ’visa vänlighet med; över­se med; skona’; av lågty. schonen med samma betydelse; till 1skön Subst.:vbid1-320752skonande, skoning